Årsdag

Publicerad den 28 oktober 2026 kl. 11:05

Och nu så har första årsdagen passerat. Under hela hösten har jag fått arbeta med mig själv. Fast det startade nog redan i somras. Det här med trygghet spelade stor roll. När min chef, där jag är anställd, hade semester fick hon en vikarie. En chef som på intet sätt var dålig, okänd eller okänslig. Men det var inte min trygghet. Tänka vad mycket en bra chef kan spela in i hur jag, och andra, som anställda klarar av att hantera våra egna liv - utanför arbetsplatsen! Det är säkerligen inte något som tas med i beakning i arbetsmiljö frågor och den anställdes helhetsperspektiv. I alla fall så blev det några sjukdagar i somras som var kopplade till mitt psykiska mående. För att vara helt ärligt så går det  upp och ner. Nuförtiden mest lugnt och stilla på en hanterbar nivå och ibland även på ett högre plan där jag faktiskt känner glädjen spritter i mig.

26 oktober var det årsdagen. Elins sms kom med fyra timmars fördröjning till mig och storasyster. Vad kan jag tänka om det? Kan det vara ett eget val att ta sitt liv, kan det vara välplanerat, kan det vara ett sunt val och kunde hon göra på annat sätt? Kommer till det en annan gång. Nu till dagen då Elin försvann ur mitt och alla andras liv. För det var just livet som försvann. Då försvann hennes liv här hos oss, mitt liv tog liksom slut och hennes storasysters liv tog också slut. Elins mormor och morfars liv försvann och Elins syskonbarns liv försvann.

Men så klart, livet i sig försvann inte för oss! Livet som det var med Elin försvann.

Allt ställdes på kant och vi trillade alla ner för branten på olika sätt, olika mycket, med olika känslor och med olika ingångar till sorgen. Nu påbörjade vi alla livet där en person för alltid inte är med, inte är delaktig och inte kan påverka oss - "in real life". 

Sakta, sakta och med många dippar har vi alla tagit oss vidare framåt mot nya livet. Vi har alla försökt på olika sätt att smycka nya livet så det blir ett vackert liv. Ett liv med färg och åsikter, precis som det när Elin var med oss. Nu får vi ordna med det själva. Det fina är att vi alla gör det också, på olika sätt och vis. Så klart är vi alla mycket känsligare och jag har ibland känslorna sittandes utanpå kläderna, så känslig kan jag vara. Brister i gråt och ibland måste jag andas in - ut - in - ut - in -ut. Långa, långa andetag och avluta med tre riktigt ljudliga stora suckar. Det är för att släppa sorgen just då. Jag måste jag vara professionell. Arbetar med att ge stöd till människor som har IF och NPF.

Några saker och jag bestämt mig för i och med att Elin begick sucid. Kunskap har jag haft i många år, viljan att finnas för andra har jag också haft i många år. Jag har alltid, i hela mitt vuxna liv, arbetat och givit för och till människor och djur som behöver stöd för att  orka med att visa sina "bästa jag".

Detta är vad jag fortsätter med. Även Elin fanns alltid till för att stötta de som behövde hennes stöd. Hon var enastående bra på att beskriva livet med NPF och hur det upplevdes, kändes att försöka leva i det "normala" samhället där kunskapsnivån om just NPF är mycket låg. Man har mer kunskap om hur livet behöver se ut för en person med brutet ben. För här är insatsen av stöd kortvarigt, skadan och problemet syns och omställning för omgivningen är liten och kortsiktigt.