Nu är det den 10 september. Igår kändes det av rejält. Sorgen efter min älskade dotter. Hon hade så många fina sidor. Mycket empatisk och omtänksam. Under året som gått har många sagt till mig - Marita, du ska komma ihåg det som var roligt och fint med din dotter. Du ska skriva ner det som var speciellt för just henne. Kom ihåg det fina ni gjorde och de fina känslorna. Helt rätt och riktigt. Så klart ska jag göra det. Men det gick inte, det fungerade inte - hela tiden - så fort jag tänkte på henne kändes det som jag skulle sprängas. För det är så, kära läsare och vänner, sorgen behöver få ta sin tid, den tar sin tid. Men det är också bra att andra pratar om det på alla möjliga tänk bara sätt och vis. Så, tack till alla er som sagt dessa ord. Jag har ändå skrivit lite, här och där. Det har ändå gått att få ur mig lite ord, lite tankar ibland. Och det har ju så klart hjälpt på längre sikt. 

Ett är säkert, och all forskning håller med:) Mycket viktigt att hitta ett sammanhang att befinna sig i. När jag och andra är i djupaste sorg har vi en benägenhet att bete oss lite avigt. Eller hur? Inte så lätt för omgivningen att finnas där då och ge oss det sammanhang vi kanske inte själva klarar av att hålla ordning på. Men kära ni, ge inte upp om oss:) Där inne hos sorgen finns även jag, du och det är fint om vi får komma ut.

Ett sammanhang är så viktigt - att lyssna också

En trygg plats att bara vara. Jag erbjuder en fördomsfri miljö där du kan ventilera din frustration, rädsla och sorg. Du behöver inte vara stark hos mig. Jag finns för dg, vägleder och ger stöd. Tanken är att den som har lust och ork kan skriva lite, säga några ord och få känna ett sammanhang. En ventil där du får möta någon, mig och andra kanske, som faktiskt själv har gått igenom det man går igenom när någon käraste begått suicid. Självmord är ett så hemsk ord även om det faktiskt är det korrekta i svenska språket. Jag väljer att använda suicid. Ni väljer det ord ni vill. Det är via E-post ni skriver till ELIMAR. Eli som Elin och Mar som Marita. Om ni önskar få några rader utlagda på denna sida så kan ni markera dem på något sätt. Jag kommer alltid att svara den som skriver. Svarar därför att det är viktig att få veta att du finns, att du existerar, att det du säger faktiskt är OK och känslorna är helt sanningsenliga. Jag kommer också att ge stöd i att hitta små hål att andas genom. Men först och främst lyssna.

Kanske lite stöd på vägen 

Kanske kan detta hjälpa just dig att ta dig vidare. Sorgen är alltid individuell och det tar den tid det tar. Ändå behöver du och jag, alla andra, hitta vägar att gå vidare. Inte fastna i sorgebubblan, bli deprimerade och inte orka med livet. Det finns forskning på att det är mycket vanligt att det blir så. Många med mig har uppfattning om att det handlar om stigmatisering, tystnadskultur och att vi i dagens samhälle måste vara högpresterande och därför kostar vi pengar om vi inte är på arbetet. Det går att bilda opinion, det går att göra sin röst hörd men det tar tid innan vi är där, och det är inte säkert just du eller jag eller någon annan efterlevande har lust med det. Krav är vad det kan bli. Och krav är vi efter en sådan här sorgepärs mycket känsliga mot. Det är även jag. Är också känslig för att få motgångar tex om någon tycker att jag gjort fel, om jag blir tillfrågad frågor, ljud, ljus och allt annat som är sinnesintryck. Förut var jag en sådan där människa som var med i föreningar, hade huvudansvar för saker och ting, ställde upp på mina barn, barnbarn och alla omkring mig. Fanns till hands och pysslade. Tyckte det var rätt trevligt. Någon sort kompensation över att livet som mamma till Elin, som hela sitt liv mådde dåligt psykiskt, var ganska tufft hur mycket jag  än älskade henne. Det var ständig oror över hur hon hade det, ständigt bollplank om varför det var som det var, ständig stöttning för att hon skulle kunna fortsätta livet i vårat moderna icketoleranda samhälle. 

Här kommer några tips till dig som du kan använda om du vill, eller jag rekommenderar dig faktiskt, då har din process kommit igång. Läkningsprocessen och på ett skapligt kravlöst sätt.

Det är svårt att finna någon som orkar lyssna, som faktiskt kan relatera till det jag, du och andra i samma situation berättar om våra tankar och känslor. Mycket information om olika riktlinjer finns på socialstyrelsen, SKR, Folkhälsomyndigheten och mer där till. En del goda råd och vart jag, du och andra kan vända oss om vi behöver stöd. Bland annat vårdcentralen som du tillhör. Där fick jag samtalsstöd i form av en sjuksköterska. Det var mycket bra men inte inriktat på att förlora ett barn, nära anhörig, god vän utan mer att få mig att må bättre. Där var jag inte ännu i mitt psyke och själ. Så jag fick lov att avstå samtal eftersom jag kände krav. Har hittat en hemsida med många tips och råd. Fridlysta rum. Sen vände jag mig till kyrkan. Är inte troende på det sättet och inte med i Svenska kyrkan heller. Ändå fick jag mycket fint stöd, en präst som hade tid att lyssna, jag grät och och jag lyckades äntligen släppa ut lite känslor Hon hade sin lilla hund på golvet och jag tittade på den hela tiden. Sen blev jag erbjuden att följa med i en tre dagars återhämtningskurs där jag fick arbeta med mig, mina känslor, placera in Elin i en livsbana, allt som hänt och allt vi gjort.  Det finns också sorgegrupper inom Svenska Kyrkan. Några gånger pratade jag med en stödperson via SPEC. Det var också skönt. Då befann jag mig på ett hotell i Lund. Utbildning på gång och jag kände att jag var ensamast i hela världen. Och så fanns detta tillfälle. Tog det och kunde sova under natten. Med mig hade jag ett foto och en ljusstake. Satt en stund och tänkte på Elin innan jag sov. Detta var 4 veckor efter hon gick bort.