Min berättelse: Du är inte ensam

Välkommen till min kanal. Jag heter Marita och jag vill dela med mig av min resa för att sprida kunskap och förståelse. Du är inte ensam.

En förälders kamp

Att vara förälder till ett barn med autism, ADD och psykisk ohälsa är en ständig kamp. Jag har själv upplevt hur det känns när marken gungar och vet hur anhörigskapet kan driva en till bristningsgränsen.

Plats för alla känslor

När det ofattbara inträffar uppstår en smärta och sorg som är omöjlig att beskriva. I den stunden är det avgörande att dessa känslor får finnas, utan att vi försöker skynda igenom dem eller dölja dem.

Att hitta tillbaka till vardag och livet

När marken har gungat, kännslan av att det inte är något kvar och att smärtan gör så ont att det inte går att andas då behövde jag någon att prata med, texter att läsa och få känna att jag är levande.

Svårt att få stöd av samhället. Sorg är ingen sjukdom som jag fick höra. Samtalsstöd finns om du plockar upp stora plånboken. Den har inte jag. Famlade efter hjälp. Familjen gick inte att prata med. De kunde inte - de klarade inte att prata och prata så som jag behövde göra. Stora syster var den som kom först till Elins hem. Det var hon som hittade Elin där hon begått suicid. Den bilden kommer aldrig att försvinna från hennes näthinna.

Jag viste ännu inte att det hade hänt på riktigt. Trodde hela tiden, vi hinner fram. Störtade från arbetet, ringde polis på vägen. De hade då redan fått larmet av storasyster.

Elin hade skrivit dagbok i en vecka. Planerat allt på sitt dråpliga sätt. Hon berättade där om hur hon provat olika metoder. Hon skrev att hon var så ledsen över att såra oss alla men hon orkade inte att leva för andra längre.

Nu är det snart ett år. Jag har kämpat med mitt mående. Sorgen gör obegripligt ont. Första tiden var den så fysisk att jag höll upp händerna som för att smeka Elin över kinden.

Hur gör jag för att inte drunkna? Efter några veckor gick jag tillbaka till jobbet. Berättade för alla hur läget var och jobbade bara deltid.

Min berättelse - bara jag som duger.....

Livet med Elin blev ett långt liv med kamp för hennes mående. Redan som fyra åring ifrågasatte hon sitt liv. Hon hade så svårt att förstå andra människor. Det var alltid bara mig hon ville vara med. Jag var hemma på gården under den tiden hon var liten. Hade dagbarn och skötte djur. Hon lekte med barnen hemma men ville inte vara delaktig i några andra sammanhang. Alltid skulle saker stå snyggt på rad. Alltid ville hon vara fin med klänning, frisyrer, fina skor - ja, hon ville vara en prinsessa. Lekte med sina saker, satt gärna ensam på golvet och pysslade. När hon var baby skrek hon så fort någon tittade på henne. Inte hade jag en tanke på att det kunde vara till exempel autism. Fanns inte med i mitt huvud ens.

"Det är avgrundssvårt för mig att försöka leva i eran neurotypiska normalvärld."

Min dotter